Lite om kenneln
Jag
heter Christina Andersson och bor med min man i Onsala sedan 25 år
tillbaka. Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan komma
ihåg. När jag var liten gick jag ut med grannarnas hundar i
brist på en egen.
Vid 14 års ålder, år 1963, fick jag äntligen en
egen hund och eftersom vi då bodde i Kiruna så skulle det
vara en hund som kunde dra min lillasyster i pulka på familjens
skidturer som var många och långa. Det var så det gick
till när SUCH Sampo, en
New Foundlandshund, kom till oss med flyg från Upplands Väsby.
Med Sampo började jag på brukshundklubben och vi var flitiga
på de kurser som fanns på den tiden. Även Blå Stjärnan
hade ungdomsverksamhet där man fick lära sig sjukvård
av hund, mycket lärorikt och med tanke på att bokutbudet inte
var så stort då som nu så var det välbehövligt.
Det jag läste mest i början var Konrad Lorentz och allt om etologi
som jag kunde komma över på biblioteket. Sampo kom väl
med dagens mått mätt upp till något som liknade lägre
klass.
Vi
var även med i ett pilotprojekt som genomfördes i samarbete
med brukshundklubben, jägarskolan och polisen, en lavinhundsutbildning.
Det var mycket roligt och lärorikt och vi hann med två vintrar
med denna verksamhet (innan vi flyttade till Göteborg). Sampo trivdes
som fisken i vattnet, kyla och snö och att få använda
näsan till att leta efter människor. Åtskilliga timmar
satt man själv som figurant nere i snön och väntade på
att någon hund skulle hitta rätt.
Efter
Sampo, som bara blev 9 år, kom det in en irländsk setter i
familjen (då min nuvarande man Kent och jag hade träffats)
Ma-Lou. Med
henne försökte jag mig på lite jaktträning men tyckte
inte om det. Det blev mest lydnad och bruks, hon kom upp till lydnadsklass
II och blev uppflyttad till lägre klass spår. Däremot
bestämde jag mig för att någon jakthund skulle det inte
bli i framtiden. Jag vill kunna vara ute och ströva med min hund
lös och veta att den lyder mig även om det finns vilt i närheten.
Ma-Lou hade en usel aptit och var riktigt mager hela sin uppväxt,
ingenting hjälpte. Till sist bestämde vi oss för att skaffa
en kompis till henne. Det var så min tredje hund hamnade hos oss.
Det
blev Bim, en Bordercollietik, som
skulle omplaceras bara 11 veckor gammal. När hon kom till oss var
hon paniskt rädd för barn. Det tog lång tid innan det
blev hanterbart, nästan till 1976 då vår son Stefan föddes.
Med Bim tävlade jag mycket lydnad, bruks och jag började även
att valla med henne. 1977 fick Bim en valpkull på 4 valpar, 3 tikar
och en hane. Till slut fick hon så sitt 1:a pris i ÖK i vallning.
Under tiden hade bordercollie nummer två
kommit till oss. Det var SLCH Kroksjöns
Rasmus som föddes 1981. Som syns av hans titel så
blev han lydnadschampion och vi var även med i SM i lydnad år
1984, men där missade Rasmus rutan och då är man borta
i sådana sammanhang. Jag tävlade även bruks med honom
och han fick certpoäng i spår. Vi vallade mycket under hans
aktiva tid men det blev bara ett 2:a pris i ÖK. Rasmus blev pappa
till 17 valpar. Under tiden hade mitt intresse för beardisen tagit
fart och jag var mycket intresserad av denna lurviga, charmiga och levnadsglada
hund.
1986
föddes så Ronja på kennel Artix. Hennes namn i stamtavlan
var Artix Esprit Brown Girl och det är hon som ligger till grund
för min avel. Det var en riktig liten tuffing från första
stund, hon styrde Rasmus, som då var 5 år, med järnhand.
Jag måste säga att jag blev nog lite överrumplad av hennes
tuffhet, jag hade inte förväntat mig det.
Jag vill ju tävla med mina hundar så vi började valpkurs
och jobbade på. Hon fick 1:a pris i lydnadsklass II och blev uppflyttad
till lägre klass spår, men framförallt så vallade
jag med henne. När Ronja var två år skaffade jag får,
vi har ett litet torp i Sätila, och ängarna där behövde
betas av. Ronja kunde det här med vallning direkt trots att hon inte
hade varit i kontakt med får under de två första åren
i livet. Däremot var hon inte helt lätt att styra och få
att lyssna på mig så vi tränade mycket, kan jag säga.
Till slut så fick hon sitt godkända vallhundsprov som den fjärde
beardisen som klarat det och jag var mäkta stolt.
Det
är väl tveksamt om jag kommer att lägga ned så mycket
tid som det krävs för att klara detta med en till beardis. Men
jag tycker att man ska testa dem i vallning nu när SBC har ett vallanlagsprov
så att vi vet vilka individer som har kvar denna ursprungliga egenskap
som gör rasen till den härliga hund den är. Hur det har
gått med mina kommande hundar kan ni se under historik.
Det har varit LPI LPII Alvskogens Cute Cindra dotter till Ronja samt LPI
LPII Alvskogens Garbo dotter till Alvskogens Sweet As Candy ”Fideli”
(en syster till Cute Cindra).
I dag har jag Alvskogens Java som är ett barnbarns barn till Ronja
samt Kiwi som är en Perro de Agua Español (spansk vattenhund).
Sedan januari 2005 har jag även en valp efter Java. Vår underbara
och busiga Alvskogens Shine A Light ”Pinot”. Om dessa tre
kan ni läsa mer om på deras respektive sidor.
Jag
tycker att man ska aktivera sina hundar, de ska inte sova bort sina liv.
Vad det sedan blir är inte så viktigt bara man gör något
så att de får använda sin hjärnkapacitet. Man får
ju en lydigare och följsammare hund till vardags på köpet
och ett aktivt liv tillsammans med sin hund.
Detta var lite om mig själv. Resten hoppas jag att denna sida kan
ge svar på, hoppas att ni får en trevlig läsning!
|