Det gäller att inte glömma öronen!
Den underbart söta lilla Wilda...
...vad är det som låter?
Bara två valpar igen, tråkigt, tyckte de och fick lite ben att
roa...
...sig med, det behövs nu när tänderna trillar och det kliar
i
munnen.
Även de stora fick ju ha varsitt...
...ser ni hur Kiwi spänner ut klorna för att hålla fast benet,
något att tänka på med dagens modetrend att hundar ska ha
så
korta klor att man inte kan se dem.
Java är nog den som gnager längst och ihärdigast när dom
fått ben.
Den ljuvliga våren är här! Då en tidig måndagmorgon
när vi
gick ut i skogen tidigt, våran skog där vi bara möter jägare
när det
är säsong för jakt och en och annan svampplockare. Så
icke, denna
måndag. Då råkade vi på två ovanligt korkade
hundägare.
Först en man och hans fritt följgående hund. precis i en krök.
Valparna blev jätteglada, men inte mannen, sätter upp benet
mot dem, såg nästan ut som han skulle sparka till dem.
"Såg inte att det var valpar, sa han!" Haft hund i två
år och vet
inte hur en valp rör sig. När hans var valp ville han att den skulle
få hälsa, för det var bra för hans valp.Det tyckte jag
oxå och ställde
upp, men det var då det! Det gällde tydligen inte längre.
Vi vandrade vidare!
Men ni ska inte tro att detta var det värsta som hände denna
morgon i skogen, nä det skulle bli riktigt dåligt! Nåt som
aldrig
hänt mig som hundägare tidigare och då har jag haft hund
sen 1963.
" Kan ni fatta att en hundägare inte ser att jag är en liten
valp"?
Det kan ju en blind höna se!
"Men det var jag som blev sparkad av den galna kärringen!"
"Jag får lugna ner mig med en pinne, blir upprörd bara jag
tänker på det!" Vi hade gått en ganska lång runda
i skogen och
på tillbakavägen så satte vi oss i en solig glänta för
att vi små
skulle få vila. Bäst som vi sitter där kommer en dam, finklädd,
i ljusa kläder i den skitiga skogen med en bracco. Hon gick
rakt på oss och det blev ju lite cirkus, alla hundarna,inte minst
valparna blev jätteglada och ville hälsa på hennes hund.
Men se det ville inte tanten, innan jag hunnit få ordning på
gänget så viner en sko i luften och Noah får sig en spark
i
bröstet så att det tjongar. Då var jag tvungen att ta tag
i tanten
och lugna henne, vad jag sa lämpar sig inte i tryck.Dom som känner
mig kan antagligen gissa vad som kom ur min mun. Sen ville
hon ha hjälp med att hitta i skogen, jag rådde henne att ta samma
väg ut som hon kommit in. Det var hennes första tur i skogen och
jag hoppas att det oxå var den sista.Hon kommer ju bara att gå
vilse bland, älgar, rådjur, vildsvin och lo.
Hennes livrädda hund var 1 år, tacka sjutton att hon får
en rädd
hund så som hon beter sig, istället för att utnyttja detta
utmärkta
tillfälle att låta hennes hund träffa snälla hundar så
sparkar hon
en valp.Som tur var så märkte nog inte Noah så mycket av
vad
som hände och han verkade inte ha blivit skadad. Men tanten lär
aldrig få en möjlighet att glömma vad hon gjort, det ska jag
bli
man för, vi bor i samma område. Jag kommer att påminna
henne varje gång jag stöter på henne i området.Var
så säker!
Är det inte märkligt, många av dagens nyblivna hundägare
verkar
inte tycka om hundar, otroligt!
Jag var upprörd hela den dagen! Milt sagt!
Pinot dekorerar sig, vi har nu börjat gå ännu längre
in i
tassemarkerna dit bara vi och älgen hittar allt för att undvika
en
massa dårar när jag är ute med denna lilla underbara familj!
Syskongnabb i blåbärsriset!
Noah på språng mot Nemo!
Pinot i det intensiva vårskenet!