Grabben hela dan!

Lille Gazolin...

... hemma hos Marita...

...en sån trevlig kille...

...som så ofta är det en riktig liten läckerbit...

...som blivit kvar till sist...

...och så tror alla att dom valt den bästa,vilket misstag! :-)

Januari har i år varit en underbar månad på alla sätt om det inte var för den
ödesdigra måndagen den 18:e då den här svarta juvelen ställde till det för oss
igen.

...med sig i katastrofen drog hon Pinot!
Nu ska ni få en riktig nagelbitare ifall ni orkar läsa. Det var på håret att jag bara haft
två hundar nu.

Vid 11-tiden gick jag och hundarna ut i skogen för att gå en rätt så lång runda,
tyckte att mitt revben var så pass läkt att det skulle gå.
När vi hunnit ca 30 minuter in i skogen sprang Kiwi in en bit från stigen men då
hon nu är ganska så fokuserad på ekorre så lät jag henne springa där inne hon
brukar ansluta sig till oss en bit längre fram. När vi kom till det stället gjorde hon
emellertid inte det idag men vi gick vidare och vek av hemåt. Strax innan vi var
ute på ett sen i somras nytt kalhygge så hördes ett skall, inte mer.
Pinot drog iväg och kom inte tillbaka när jag ropade, vilket hon brukar göra.
Vi väntade ute på kalhygget men ingen kom så jag började så sakta gå hemåt
för dom brukar hinna ikapp oss. Men inte idag. Med facit i hand skulle jag ju
naturligtvis gått tillbaka men det har aldrig behövts förr.

Efter mycket väntande gick vi hem för att kolla så att det inte var någon hemma.
Men, NEJ, det var det inte. Gick ut igen och gick nu bakvägen så att vi inte skulle
missa dem om de var på väg hem. När vi kom till kalhygget så hade vi inte mött
någon av dem och det var helt tyst i skogen. Var där länge och visslade och ropade.
Ingen kom, då tog vi en annan väg därifrån för att täcka över så stor yta som möjligt.
Inget hände. Gick hem och la in Java som började bli rätt trött av allt travande
i snön. Noah och jag gick en annan väg men avslutade med den stigen dom
borde komma ifall de var på väg hem.
Gick hem, nu var jag rejält slut, benen värkte för att inte tala om revbenet.
Åt lite mat, tog en kopp kaffe och mer Alvedon och Ipren för att lindra värken
i mitt nyligen knäckta revben. Visste inte riktigt vad jag skulle göra men här kunde
jag inte sitta overksam. Hade varit i kontakt med polisen ifall någon hittat dem,
men NEJ!

Klädde på mig och tog med pannlampa och en ficklampa som jag kan ladda själv
under tiden jag går för nu var klockan 16.15 och mörkret var på ingång.
Nu gick vi samma väg ut i skogen som vi gått på förmiddagen och Noah fick
springa helt fritt för om det var någon som kunde locka fram dem från sitt
gömsle så var det ju han.
Vi hade väl hunnit ca 40 minuter in i skogen då lystrade han plötsligt. Vi stannade
och ja, jag kunde oxå höra ett lågt och ynkligt gnäll. Men bara ett sen blev det tyst.
Gick åt det hållet jag trodde det kom ifrån och så plötsligt kom det ett till men från
motsatt håll, det hördes tydligt och Noah drog iväg. Han försvann in i snåren och jag
plöjde efter så gott det gick i den djupa snön, hörde lite gnäll då och då men tyckte
jag var lite fel, så jag tog mig tillbaka till stigen och följde den under kraftledningen.
Nu höll det sista ljuset på att försvinna. då långt bort upp under kraftledningen på
en liten upphöjning såg jag en rörelse, fram och tillbaka, fram och tillbaka som om
det satt fast. Ett ögonblick tyckte jag det var Kiwi, men sedan blir man osäker på om
man sett rätt. Varför skulle hon sitta fast, hon hade inget halsband på sig.
Sen var det mörkt!
Jag bedömde som att jag kunde ta mig till den platsen lättare från andra sidan
kraftledningen, så jag ilade tillbaka under den på stigen som här är bred, tack och
lov. In i buskagen igen och Noah var före, så helt plötsligt kommer Pinot mot mig.
Tött, blöt och full med snöbollar. Att hon skulle vara i närheten av Kiwi det anade
jag, vilken glädje at återse en i all fall. Vi fortsatte inåt, gnäll hördes då och då.
Så plötsligt trampade jag igenom snön och därunder var det vatten och grenar som
fötterna fastnade i och runt om mig kolmörker. Lagom skoj! Insåg att här skulle
jag inte komma fram. Försökte ta mig tillbaka till stigen vilket inte är lätt i kolmörker
det är lätt att tappa riktningen.Nu var det helt plötsligt mycket vatten under snön.
Det tog tid innan jag hade fast mark under fötterna.
Såg framför mig hur dom hittar både mig och hundarna stelfrusna. Noah röjde runt
och han var säkert hos Kiwi oxå, varför följde hon inte med honom som Pinot gjort.

Vid 18.30-tiden var det tyst och vi började den mödosamma vandringen hemåt utan Kiwi
bara pannlampan lyste och vi skulle genom ekdungarna där vildsvinen bökar friskt efter
ekollon under snön. Då ringde Kent som hade kommit hem. Prata sa han så att dom
hör dig och jag blurrade på så gott det gick. Vi kom hem, tinade Pinot i ljummet vatten.
Kent fixade lite mat men jag höll på att spy vid varenda tugga, galen av oro.
Sen kollade vi på Eniro för att lokalisera området där hon var. Det var mycket vatten
just där, inte så konstigt att jag trampat igenom.

20.30 packade Kent en ryggsäck med ficklampor, tog Java och med bilens hjälp
körde han runt skogen så att han kom från andra hållet. Därifrån är det bara ca 10 min.
att gå för att komma till området där Kiwi var någonstans. Jag stannade hemma ifall
ett under skulle ske och hon kom hem. Trött var jag efter 5 timmars vandrande i
snön. Hela kroppen värkte.
Kent kom ut till området, lyssnade, visslade och ropade hennes namn, lyssnade och fick
ett gnäll till svar. Gick 10 meter och upprepade proceduren, när han passerat kraftledningen
så hörde han henne tydligare och fick då lämna stigen. Men han är som en levande GPS
han går aldrig vilse. Fråga mig inte hur han bär sig åt. Men nu var det ju kolsvart.

22.20 ringer telefonen, då har han hittat henne. Vilken lycka! han får bära henne ut till stigen.
Sen kan hon gå till bilen. Väl hemma så tinas hon och så hon ser ut. Det är inte snöbollar i
pälsen utan isbollar stora som pingpongbollar runt hela benen, magen och resten av kroppen
är dyvåt. Hon hade aldrig klarat en natt ute det var minus 6-7 den natten.
Vi tror att hon kommit från det håll som Pinot uppehöll sig och mer eller mindre simmat i snön
med vatten under till denna fasta punkt. Då har hon trott att hon varit på en ö och inte vågat
ta sig därifrån. Pinot har stannat i hennes närhet.

Kent är nu upphöjd till hjälte i Kiwis ögon :-) dagen efter kunde hon knappt stå på ett framben
men efter en del undersökning så konstaterade vi att inget var av. Jag hittade en dos Rimadyl
och det har hon fått äta, så nu verkar hon OK men går i koppel. Får så göra till snön är borta.
Det är inga stora marginaler ifall det händer nåt det förstår vi nu och med snön som fastnar
så lätt i hennes lockiga päls.

Tänk om hon kunde lära sig nåt av detta men det tror jag inte. Känner hon en doft så slår
reptilhjärnan omgående ut den normala hjärnan och så glömmer hon allt på stört.

Dagen efter kände jag mig som om en ångvält kört över mig och hjärnan var som en
urkramad tvättsvamp. Det tog några dagar att återhämta sig både kroppsligt och
mentalt. Som tur var mådde nog hundarna lika dåligt så vi slappade i TV-soffan
tillsammans.

Inte vet jag hur många liv hundar har, men denna lilla dam har åtminstone gjort av
med tre.
Det första när hon var 4 månader och kom rullande som en gråsten utför ett
ca 8 meter högt stup, hon studsade på lite avsatser som en sten och låg helt
mörbultad nedanför och gnydde. Inga allvarliga skador, helt obegrpligt.
Efter två dagar var hon som vanligt igen.
Det andra när hon var ca 2 år och jagade en katt fram och tillbaka över Onsalavägen
en fredag eftermiddag i rusningtid. Bilar och bussar fick tvärnita och både katten och
Kiwi klarade sig.
Det tredje nu i måndags!
Hon ger mig gråa hår i förtid denna lilla älskvärda hund.